Om Gammel Dansk Hönsehund

En Gammel Dansk Hönsehund (GDH) är en mycket trevlig bekantskap. Eftersom den är glad, lätt fostrad och arbetsvillig är den inte bara en duglig jakthund utan också en trevlig familjemedlem.

Den är betydligt mjukare än många andra stående fågelhundar, men därmed inte sagt att den är vek, bara följsam.

I aveln har man redan från början önskat få fram en hund som är lätt att dressera och håller god kontakt med sin ägare/förare.

Någon har sagt att en GDH är som en Labrador som fattar stånd, dvs. en lugn, mjuk och apporteringsvillig hund med en stark vilja att vara till lags.

Rasen är tyngre än de flesta andra stående fågelhundarna och har ett lugnare, mycket noggrant och metodiskt sök. Dessa egenskaper gör att den inte bara lämpar sig för fågeljakt utan också till eftersök på skadat klövvilt.

Vid fågeljakt passar den lika bra för den snåriga skogsmarken som för öppen terräng.

Inte bara jägaren i familjen har glädje av hunden. Med en GDH kan flera intresseriktningar tas tillvara. Du kan träna lydnad, bruks, gå på utställning samt mycket, mycket mer.

Får hunden göra saker tillsammans med sin familj är den nöjd, vilken typ av aktivitet det handlar om är mindre viktigt.

Man får dock aldrig glömma att det är en jakthund med behov av både motion och mental stimulans.

Ett liv som soffprydnad passar den inte till!

Inte heller trivs den med att leva som hundgårds hund, det är den alldeles för social för.

Historik:
Den Gammel Danska Hönsehundens historia kan följas tillbaka till början av 1700 talet.
Fram till 1702 fanns en lag i Danmark som hindrade bönderna från att hålla hund som inte fått höger framtass avhuggen eller hassenorna avskurna. Denna lag kom till för att hindra hundarna från att jaga viltet på godsägarnas marker.

Då denna barbariska lag hävdes skärptes istället straffet för tjuvjakt. Detta innebar att hundens ägare blev betraktad som tjuvjägare och skulle avrättas genom hängning om man fann att hans hund jagade en annan mans vilt.
Vid den här tiden var ”en annan mans vilt” så gott som alltid herremannens vilt.
På grund av detta blev det nödvändigt för fattiga bönder och landsortsbor att avla fram en hundras som kunde hållas på små marker.

Detta gjorde att en man vid namn Morten Bak omkring år 1710 startade med det avelsarbete som skulle leda fram till skapandet av den Gammel Danska Hönsehunden.

I åtta led korsade han de hundar Zigenarna hade med sig på sina resor genom Danmark med de lokala gårdshundarna som fanns i hans hemtrakter. Zigenarnas hundar stammade troligtvis från en relativt tung typ av Spanska Pointers. Gårdshundarna som användes innehöll en stor del S:t Hubertushunds blod (mkt lik den Eng. blodhunden), därför kallades dessa gårdshundar också för blodhundar. Genom ett målmedvetet avelsarbete med dessa hundar fick han fram rasen ”Vit och brunbrokig hönsehund”. Namnet ändrades sedan till ”Bakhund”, Dansk Hönsehund och till slut fick den det namn den har än i dag- Gammel Dansk Hönsehund (förkortat GDH).

Mycket tyder på att den Gammel Danska Hönsehundens utmärkta förmåga att följa spår är ett arv från S:T Hubertushundarna.
Förmågan att stå för fågel har de sedan ärvt från de Spanska pointrarna.

Även om GDH´n i första hand blev framavlad för att jaga på små marker var den i årtionden under 1800 talet vanlig på flera Danska gods med stora arealer att jaga på.

Under början av 1900 talet hade rasens stora användbarhet och pålitlighet gjort den så uppskattad att den var Danmarks vanligaste jakthund.
Så småningom blev de Engelska och kontinentala raserna allt mer populära. Det var ”fint” att äga en hund av engelsk eller Tysk ras (Korthårig Vorsteh).
Tyvärr fick detta till följd att den Gammel Danska Hönsehunden sakta men säkert trängdes undan och vid tiden för andra världskriget var rasen nära att dö ut.

Lyckligtvis för GDH´n fanns det en man på Ærø vid namn Christian Bansen.
Han var en ivrig jägare med ett stort intresse för jakthundar och då framföra allt den Gammel Danska Hönsehunden.
Han var en aktiv skribent i dåtidens jakttidningar . Tack vare det har vi i dag en klar bild av rasens historia bakåt i tiden.

Bansen satte 1939 in en efterlysning i tidningen ”Jagtvennen”, han sökte:

”…andra som är intresserade av att arbeta för denna dugliga jakthund.”

Ett initiativ som så småningom ledde till att en liten krets av entusiaster år 1947 startade den Danska GDH klubben med Bansen som ordförande.
Genom att vara drivkraften bakom klubben, men i ännu högre grad genom det målmedvetna avelsarbete han utförde under denna period, hjälpte han rasen att överleva.

I dag registreras mellan 120- 150 valpar om året i hemlandet.
Enda land som förutom Danmark bedriver avel av rasen är Sverige.

Text: Anna-Lena Malén

Gammel Danska hönsehund som jakthund.

När GDH:n avlades fram var den en ”folkets hund”. Bönder och arbetare hade inte råd att hålla flera hundar och därför skulle kunna fungera, inte bara som duktig stående fågelhund utan också som duktig och villig apportör, vid jakt på fält, skogs och sjöfågel samt hårvilt såsom hare och kanin.
Även i dag skall hunden kunna användas vid dessa typer av jakt.

Till skillnad mot de flesta andra stående fågelhundar arbetar GDH:n med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i kombination med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utmärkta näsa, gör den också till en skicklig eftersökshund vid jakt på klövvilt.
Under senare år har flera hundar av rasen blivit godkända och upptagna i det Danska schweisshund registret.
I detta register får endast hundar och förare som testats och funnits lämpliga finnas med.
Alla eftersök i Danmark måste, enligt lag, göras av dessa ekipage.

Vid jakt på fält och skogsfågel arbetar GDH:n lugnt och koncentrerat.
Större delen av arbetet sker med nosen tämligen lågt.
Under hela arbetets gång skall hunden hålla god kontakt med föraren och villigt följa de kommandon denne ger.
Hunden skall jaga för sin ägares och inte för sin egen skull.

Rasen skall anpassa sitt arbete efter storleken på jaktmarken. Även om söket i grunden är relativt kort, skall föraren kunna dirigera hunden så att söket blir både vidare och djupare, detta utan att skapa osäkerhet och oro hos hunden.
Viljan att hålla kontakt får aldrig yttra sig som osäkerhet och bundenhet till föraren. Detta är mycket otypiskt för rasen.
En GDH som arbetar skall utstråla lugn, säkerhet, beslutsamhet och mod.
Den får aldrig upplevas som hetsig eller orolig i terrängen.
Viss iver direkt vid jaktens början, speciellt hos unga hundar, får man ha överseende med.
Hunden skall dock snabbt komma in i arbetet och lösa sin uppgift utan att skapa onödig oro i markerna.

Att rasen redan från början var en ”grovarbetare”, som skall fungera vid olika typer av jakt i olika terränger, visar denna beskrivning av rasen som Christian Bansen (läs mer om honom i rasens historik) gav i svar till en man som i en tidningsinsändare undrar varför man vill ha en så grov och långsam hund när det nu finns lättare och snabbare hundar att tillgå.
(Han syftar på de vid denna tiden så populära Engelska raserna samt Kh. Vorsteh.)

” Den kan användas till allt. Den kan jaga i vass, vatten, sly, buskage och skulle det finnas behov att jaga rovvilt går den på allt. En GDH har tex. avlivat en utter på nio kilo. Det är något den moderna korthåriga Vorstehn inte kan klara.
Stort sök har den inte, men det är inte alla som har behov av de moderna, flygande hundarna.”

( Ur tidningen Jagt og fiskeri, Maj 1939).

Av samma anledning väljer många ännu i dag att jaga med rasen.

En typisk jägare som väljer GDH är en man eller kvinna som njuter av att se sin hund i arbete, som inte har bråttom och som framförallt ser jakten som en totalupplevelse. En kombination av avkoppling blandat med jaktens spänning och samarbetet med en ytterst pålitlig, skicklig och samarbetsvillig hund.

Som avslutning ett litet referat från ett jaktprov som avhölls i Klintholm, Danmark år 1906.
Hunden det handlar om heter Bob och hans start vid detta prov var den andra starten någonsin av en GDH på jaktprov.

Domarens utlåtande om Bob sammanfattar mycket väl hur en GDH skall arbeta på fält.

”Den har rasens alla fel och förtjänster. Dess rörelser var långsamma, dess gångart helst trav, och när den fann vittring, började den att utreda denna med nosen tätt mot marken. Men näsan var god, och den släppte inte vittring eller spår, den en gång fått fatt i. Den fann snabbt en fasan i betorna, och när fågeln sköts, apporterade den vackert. Det är en hund som det helt avgjort kan skjutas mycket vilt för, speciellt då dens dressyr var i ordning, men den saknade fart och stil i söket.”

Rastandard

Standard för Gammel Dansk Hönsehund

Ursprungsland/hemland:
Danmark

Användningsområde:
Mångsidig jakthund.

FCI klassifikation:
Grupp 7, sektion 1 med arbetsprov.

Bakgrund/ändamål:
Rasens ursprung kan hänföras till omkring 1710, då en man vi namn Morten Bak, i åtta led korsade Zigenarhundar med lokala gårdshundar och därigenom avlade fram en vit och brunbrokig fågelhundsras kallad Bakhunde eller Gamle Danske Hønsehunde. Bönderna kallade gårdshundarna för blodhundar. Det är dock troligt att man då avsåg avkommor till godsägarnas stövare som hade betydande inslag av Sankt Hunbertushundar (blodhundar). Det kan också förmodas att Zigenarhundarna till stor del härstammade från de Spanska fågelhundar och stövarraser likt ovannämnda, varför Sankt hubertus från flera sidor kom att ingå i den Gamle Danske Hønsehunde.

Helhetsintryck:
Gammel Dansk Hönsehund skall vara en medelstor, rektangulär och kraftigt byggd hund. Ett av rasens mest charmerande särdrag är den stora exteriöra skillnaden mellan hanhund och tik. Medan hanhunden är kraftfull och tung, är tiken lättare, livligare och mer temperamentsfull.

Viktiga måttförhållanden:
Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd skall vara 8:9.

Uppförande/karaktär:
Gammel dansk Hönsehund utstrålar lugn, stabilitet, beslutsamhet och mod. Under jakten söker de i relativt långsamt tempo. Den arbetar i god kontakt med föraren och löser sin uppgift som stående fågelhund utan att skapa onödig oro i terrängen. Den är lika användbar på stora som små jaktmarker.

Huvud:
Huvudet skall vara kort och brett utan utpräglat stop. Nackknölen skall vara markerad och klart synlig ur alla vinklar.

Skallparti:
Skallen skall vara tilltäckligt bred och tydligt välvd.

Stop:
Stopet skall inte vara markerat.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara köttig, kraftigt markerad, med väl öppna näsborrar. Färgen kan variera från mörkt till ljusare leverbrun.

Nosparti:
Nosryggen skall vara bred.

Läppar:
Överläpparna skall vara djupa hela vägen och täcka underkäken. De bidrar till att ge huvudet dess karaktäristiska djup.

Käkar/tänder:
Käkarna skall vara kraftiga med regelbundet och fulltaligt saxbett.

Kinder:
Kinderna skall vara väl markerade och djupa med god muskulatur.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora och varken utstående eller djupt liggande. Det ’r mest önskvärt med mörkbruna ögon. Aningen lösa nedre ögonkanter tillåts i beaktande av rasens ursprung men är inget som skall befrämjas.

Öron:
Öronen skall vara tämligen lågt ansatta, breda och lätt avrundade i nederkanten. Längden är korrekt om öronen, när de förs framåt, lämnar den yttersta tredjedelen av nospartiet fri. Öronens främre kant skall falla mjukt intill kinderna.

Hals:
Halsen skall vara muskulös. Rikligt med lös halshud är ett adelsmärke för rasen, men skall dock inte överdrivas.

Kropp:

Överlinje:
Överlinjen skall vara högst över manken och lätt fallande över korset.

Manke:
Manken skall vara tydligt markerad.

Rygg:
Ryggen skall vara fast och välmusklad.

Lädparti:
Ländpartiet skall vara kort, brett och muskulöst. Övergången mellan länd och rygg skall vara fast.

Kors:
Korset skall vara brett, inte för kort, med en lätt välvning mot svansansättningen.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, speciellt hos hanhundar, och djup. Bröstkorgens underlinje skall ligga i höjd med armbågen. Revbenen skall vara väl välvda och de bakersta sträcka sig långt bakåt. Revbenen skall varken vara flata eller tunnformade. Ett väl utvecklat förbröst är mycket önskvärt.

Svans:
Svansen skall vara tämligen högt ansatt, hellre för högt än för lågt. Den skall vara medellång och nå ungefär till hasleden. Svansen skall vara tämligen bred vid roten och avsmalnande mot spetsen. Den skall bäras naturligt hängande och får inte kuperas.

Extremiteter:

Framställ:
Framifrån sett skall frambenen vara kraftiga, raka och paralella

Skulderblad:
Skuldrorna skall ha starka muskler, väl synliga både i rörelse och stillastående. Skulderbladen skall vara flata och ligga väl an mot bröstkorgen.

Överarm:
Överarmarna skall vara av god längd och väl muklade.

Armbåge:
Armbågarna skall ligga väl an utan att vara pressade mot kroppen. De skall vara placerade tämligen långt bakåt och varken vara utåt- eller inåt vridna: Vinklingen mellan över och under armar skall vara god.

Underarm:
Underarmarna skall vara raka med kraftig muskulatur och stark benstomme.

Handlov:
Handlovarna skall vara kraftiga.

Mellanhand:
Mellanhänderna skall från sidan sett vara lätt vinklade mot underarmarna.

Framtassar:
Framtassarna skall vara starka, slutna och väl välvda. Trampdynorna skall vara hårda.

Bakställ:
Bakstället skall vara välvinklat och benstommen kraftig. Sett bakifrån skall bakbenen vara raka och parallella.

Lår:
Låren skall vara muskulösa, lagom långa och breda. Vinklingen skall vara god mellan bäcken och lår.

Knäled:
Knälederna skall vara kraftiga och med god vinkling mellan lår och underben.

Underben:
Underbenen skall vara muskulösa och i längd harmoniera med bakstället i sin helhet.

Has:
Haslederna skall vara kraftiga.

Mellanfot:
Mellanfötterna skall från sidan sedda vara lätt vinklade mot underbenen.

Baktassar:
Baktassar se framtassar.

Rörelser:
Rörelserna skall vara vägvinnande med bra påskjut och därtill motsvarande steglängd fram. Rörelserna skall vara raka och parallella såväl fram som bak. Rasen skall ha god resning i rörelse.

Hud:
Huden skall inte vara för tunn. Den skall ligga an mot kroppen utom på huvudet och halsen där huden är mer lös och bildar tydliga mungipor och hakpåsar.

Päls:
Pälsstruktur:
Pälsen skall täcka hela kroppen. Den skall vara kort, tät och kännas en aning hård.

Pälsfärg:
Färgen skall vara vit med leverbruna tecken, vilka kan vara få stora eller många små fläckar (fräknar) i det vita. Den bruna färgen kan variera men brun till mörkbrun föredras.

Storlek/vikt:
Mankhöjd:
Hanhund: 54 – 60 cm; idealhöjd över 56 cm.
Tik: 50 – 56 cm; idealhöjd över 52cm.

Vikt:
Vuxen hanhund: 30 – 35 kg
Tik: 26 – 31 kg.

Fel:
Varje avvikelse drån standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Dålig resning
För kort nosparti
Ej tillräckligt djupa läppar
För ljusa ögon
Avsaknad av högst två P1 –or
Lätt karprygg
För kort kors
Lätt hjulbenthet; lätt kohasighet
Svans som bärs alltför högt över rygglinjen
Mindre avvikelser (högst + 2 cm) från föreskriven mankhöjd
Dålig behåring
Köttfärgad eller fläckig nos

Allvarliga fel:
Vekt temperament
För lätt benstomme
Spetsigt nosparti
Utpräglat stop
Tångbett
Avsaknad av en tand utöver två P1 –or
Utpräglad karprygg; lätt svankrygg
Otillräckligt förbröst; tydliga felaktigheter i bröstkorgen; för flat eller tunnformad bröstkorg
Kraftigt utåt- eller inåtvridna armbågar
Vek mellanhand; platta tassar; spretiga tår
Utpräglad kohasighet eller hjulbenthet

Diskvalificerande fel:
Stora avvikelser i könsprägeln
Mycket vekt temperament
Harmynthet eller gomspalt
Avsaknad av flera tänder utöver två P 1 –or och en ytterligare tand. (Tandförlust p.g.a skada el. dyl. som kan styrkas genom veterinärintyg på därför fastställd blankett påverkar ej bedömningen.)
Över- eller underbett; andra former av bettfel
Ektropion; entropion; distichiasis (dubbla rader med ögonfransar)
Deformerad bröstkorg (t.ex. för kort bröstben som ger en brant stigande underlinje bakom bröstkorgen).
Avvikelse med mer än + 2 cm från angiven mankhöjd

Nota bene:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller
har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa

Testiklar:
Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.