Rasen och kontaktuppgifter.                                                                                                                                               

Bracco Italiano

www.srbs.se

Rasspecifik avelsstrategi

Irene Winhed-Hjeltman Tel: 0302-408 47

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. Tel: 0155-721 17


Om Bracco Italiano
Arbetsbeskrivning
(svensk bearbetning av den italienska arbetsstandarden)
Den italienska braccons hållning ska i sin helhet vara ädel, imponerande, vaksam och samtidigt lugn, upprätt med markant resning, lätt framåtsträckt. Halsen hålls något uppåtsträckt, med högburet huvud med noslinjen tydligt riktad ca 30 grader under våglinjen.Trav är hundens standardenliga gångart under söket, som ska vara långsträckt och snabbt. Tempot ska vara livligt, steget vägvinnande, söket intensivt och svansen skall föras livligt. Ett kortare galoppinslag är tillåtet, då hunden vänder tillbaka över ett avsökt terrängavsnitt, eller i början av slaget, liksom vid stark upphetsning.

Hunden ska söka av marken i diagonaler, nästan alltid rätlinjigt i ungefär 45 graders vinkel. Sökbredden är normalt ett hundratal meter per slag, och farten anpassad till hundens utpräglade luktsinne, och på ett sätt som är typiskt för rasen.
Hunden är markerat hög på benen, den håller halsen något framsträckt med högburet huvud, med nosen så nära 45 graders vinkel mot marken som möjligt. För alla stående fågelhundar kommer, helt naturligt, koncentrationen på att hitta vilt i främsta rummet. En stor och viktig skillnad är beteendet vid viltkontakt - där de galopperande raserna reagerar i det närmaste instinktivt, uppvisar den italienska braccon en koncentrerad process som tydligt kan utläsas i den för rasen så typiska "tänkar"masken. Vid viltkontakt minskar hunden gradvis tempot och avancerar i långsam skritt mot viltet. Under avanceringen håller hunden öronen maximalt resta, svansen orörlig och något nedåtböjd.

Konstaterar hunden att viltet inte finns kvar fortsätter den direkt i sin naturliga gångart. Om den däremot känner kroppsvittring från ett vilt, saktar den av mer och mer, så att stegen till sist blir ytterst långsamma, alltmedan hunden ofta känner sig för med tassen vid varje steg, som om den var rädd att orsaka något buller. När den tar stånd, styvnar svansen i linje med ryggen. Vid stånd och under sök hålls svansen antingen horisontellt eller också något under eller något över rygglinjen.

Om hunden under sök får vittring av vilt, saktar han ögonblickligen steget och intar en hållning lik den vid stånd, endast med den skillnaden att halsen hålls något mer sträckt och svansen en aning lägre, avancerar i gradvis avtagande tempo rakt mot viltet. Någon gång kan avanceringen avbrytas av ett kort stånd, men det är inte önskvärt. Skulle hunden tappa vittringskontakt av viltet (och endast i detta fall) stannar den momentant, i de flesta fall med sträckt hållning och något böjda extremiteter, huvudet nedböjt och vänt mot viltet. Om viltet löper undan, skall hunden hålla kontakt genom att följa löpan, ytterst försiktigt, steg för steg, för att om möjligt undvika torra grenar och prasslande löv, hela tiden hållande sig på "fast mark".
Kort sagt, hunden upprepar sitt beteende under avanceringen, ytterst försiktigt men bestämt och utan någon som helst tvekan. En italiensk bracco tar inte stånd utan att detta föregås av gradvis avtagande fart. Det är typiskt att hunden vid direkt kroppsvittring i stort håller konstant avstånd till viltet och anpassar sitt avancemang efter viltets beteende. Trots den för rasen så karakteristiska försiktigheten, är den italienska braccon en uthållig och ihärdig jakthund som kan arbeta i hög fart när det behövs.

Bland de egenskaper som karakteriserar den italienska braccon (liksom övriga kontinentala stående hundar) är dess absoluta kontakt med föraren, något som man aldrig får ge avkall på. Med sin lugna och kloka natur har den förmågan att anpassa sig till de mest skiftande omständigheter - beroende på viltets art och på miljön – i synnerhet där det krävs att hunden jagar inom strikt avgränsade markområden.

Historik
Bracco Italiano är en mycket gammal italiensk ras vilken under hundratals år använts för fågeljakt. Den har under seklerna utvecklats i takt med jaktens olika behov. Bracco’s avbildade på fresker från 1300-talet är bevis för att rasen med odiskutabel tidlöshet behållit både sin typ och anlag som stående fågelhund.
I början av nittonhundratalet fanns två typer av bracco-hundar, som senare enades i en standardbeskrivning av år 1923. Denna ger en generell bild av jakthundens utseende: ”Stark och harmonisk hund med kraftfullt utseende och utpräglad fallenhet för smidig, rapp och vig trav. Vid jakt håller den huvudet relativt högt med nosen något över rygglinjen. Stadig, blid och intelligent. Mycket läraktig och mycket flitig i sitt sökande. Tålig och lämpad för all typ av jakt. Hunden skall helst ha iögonfallande muskler och huvud med kraftfulla linjer som betecknar dess särart.”
De flesta braccos i Italien används för jakt i det område som kallas ”Marken”. Det är stora, vidsträckta, platta områden med mycket sumpmarker. Det är därför viktigt att braccon har en stor och djup bröstkorg som ger utrymme för stor lungkapacitet, vilket är nödvändigt för en god uthållighet. En annan viktig detalj är braccons stora tassar, som i kombination med det vägvinnande travet är nödvändigt för att kunna ta sig fram i denna terräng.

Den som väljer en bracco, gör det förmodligen beroende på hundens mentalitet och jaktegenskaper. En jakt skulle aldrig lyckas med en hund, som hela tiden springer sin väg och som man måste leta efter för att hitta den pekande på bytet. Braccoälskaren jagar för att slappna av, för att njuta av att se sin hund arbeta, av naturen och dofterna i skogen. Inte för att snava över hunden eller hänga den i hasorna, men inte heller för att skrika sig hes på den.

Floder av bläck har skrivits om varför braccon travar, hur den bör trava, om den skall galoppera etc. Kynologernas argument är viktiga eftersom den italienska braccon och spinonen är två unika raser, som enligt standarden skall vara begåvade med denna gångart.
Den avlidne Paolo Ciceri, (”Il babbo dei bracchi” = braccons fader), kennel Dei Ronchi, förklarar tillsammans med en annan stor braccokännare – Mario Brunoni, kennel Di Montepetrano, varför braccon travar: ”Den italienska braccon travar inte därför att den inte KAN galoppera, utan därför att dess massiva konstruktion, hållningen av hals och huvud och dess flexibla karaktär, gör att hunden föredrar en gångart som är anpassad till dess struktur”.

Källa: I Nostre Cani nr 5/94 samt Cesare Bonasegale, kennel del Boscaccio.


År 1996 bildades en rasklubb med namn Svenska Rasklubben för Bracco Italiano och Spinone (SRBS), vilken är underställd Specialklubben för Kontinentala Fågelhundar (SKF). Rasklubben anordnar ca 3 jaktprov/år samt viltspårprov. I Sverige förekommer braccon både som jakt- och familjehund, även inom lydnad börjar rasen visa sig.
Sedan rasen introducerades 1994 och fram till januari 2005 har det fötts 19 kullar med sammanlagt 88 individer. Hittills är 36 HD-röntgade varav 6 med anmärkning.
Tyvärr har tendensen varit ett minskat antal individer per kull på de svenska linjerna. Ett antal importer har under 2004 kommit in i landet, även en dräktig tik är importerad, som nedkom med 13 valpar.
Trots att rasen är ”ung” här i Sverige når den en hög ålder. Rasen i Sverige uppvisar precis som i hemlandet en god exteriör och bra mentalitet.
Eftersom genpolen är så bred i hemlandet, har vi i Sverige inga direkta problem med att bredda ”vår” genpol via ursprungslandet, då införselreglerna från och med juli 2004 blivit något enklare.
Sjukdomar:
Entropion, ektropion samt HD förekommer, men är inget problem.
Två olika immunologiska sjukdomar har visat sig på två individer i samma kull, den ena hade diagnos Myasthenia Gravis. Hudproblem förekommer.

________________________________________
Rastandard Bracco Italiano
FCI nr 202
Originalstandard 1989-11-27
FCI-standard 1992-10-02 (engelska)
SKK’s standardkommitté 1996-06-18,
ändrad 2004-02-04
URSPRUNGSLAND/Hemland
Italien
FCI-Klassifikation
Grupp 7 med arbetsprov
Användningsområde
Stående fågelhund
Bakgrund/Ändamål:
Bracco är en mycket gammal italiensk ras vilken under hundratals år använts för fågeljakt. Den har under seklerna utvecklats i takt med jaktens olika behov.

Från forna tiders jakt med nät har rasens anpassningsbarhet fört den till dagens jaktformer med skjutvapen. Bracco avbildade på fresker från 1300-talet är bevis för att rasen med odiskutabel tidlöshet behållit både sin typ och anlag som stående fågelhund.

Helhetsintryck
Braccon skall ha en harmonisk och stark kroppsbyggnad och ge ett kraftfullt intryck. Önskvärt är seniga ben och välutvecklad muskulatur. Kroppsformens konturer skall vara väl definierade och huvudformen tydligt markerad med mycket tydlig utmejsling under ögonen. Nämnda egenskaper bidrar tillsammans till att ge rasen dess distinkta typ.
Viktiga måttförhållanden:
Kroppslängden skall vara densamma som, eller endast något överstiga, mankhöjden. Se MÅTTANGIVELSER.
Uppförande/karaktär:
Braccon är härdig och lämpad för all sorts fågeljakt. Rasen är pålitlig och begåvad med utmärkt förmåga att förstå samt är lugn och lätt att träna.
Huvud:
Kraniet skall vara kantigt och smalt i höjd med okbågarna. Huvudets medelpunkt skall vara i höjd med de inre ögonvrårna. Hjässans och nosryggens plan divergerar, dvs de skall inte vara parallella. Om man drar en fiktiv linje efter nosryggens plan och låter den fortsätta i sin längdriktning kommer linjen, när riktningen är idealisk, att ha genomskärning vid hjässans mitt.
Skallparti:
Skallen skall ha samma längd som nospartiet. Sedd i profil skall hjässan vara svagt välvd. Sedd ovanifrån skall skallen vara ellipsformad i längdriktningen. Pannans, liksom hjässkammens rundning skall vara märkbar. Mittfåran skall var tydlig och nå upp till mitten av hjässan. Fördjupningen i hjässbenskammen är kort och inte särskild tydlig. Nackknölen skall vara uttalad.
Stop:
Stopet skall inte vara märkbart markerat.
Nostryffel:
Nostryffeln skall vara stor och skjuta ut aningen framför läpparna, så att en vinkel bildas. Näsborrarna skall vara stora och vidöppna. Färgen skall vara brun eller från blekt rosa till mer eller mindre djupt köttfärgad beroende på hundens pälsfärg.
Nosparti:
Sett framifrån skall nospartiets sidor gå samman något, dock skall nospartiet vara brett. Hakan skall inte vara framträdande. Nosryggen skall vara rak eller något böjd.
Läppar:
Läpparna skall vara välmarkerade, tunna och hängande men utan att vara sladdriga. Sedda från sidan skall de dölja underkäken och sedda framifrån bildar de ett upp- och nervänt ”V” under nostryffeln. Läppfickorna skall vara markerade utan slapphet.
Tänder:
Tänderna skall vara jämna och väl ansatta i käken och sluta i saxbett, även tångbett accepteras.
Kinder:
Kinderna skall vara flata.
Ögon:
Ögonen skall vara svagt snedställda, varken för djupt liggande eller för framträdande. De skall vara tämligen stora med ovalt formade ögonlockskanter som sluter väl an (utan entropion eller ektropion). Färgen skall vara mer eller mindre mörkt ockra eller brun, beroende på hundens pälsfärg. Uttrycket skall vara mjukt, närmast undergivet.

Öron:
Öronen skall vara välutvecklade och så långa att de utan att sträckas når fram till nostryffeln. Bredden skall vara minst densamma som halva örats längd. De skall vara smala vid ansättningen vilket är ganska långt bak på skallen i nivå med okbågarna. Öronen skall vara mjuka med den böjliga inre kanten väl inrullad. Det är önskvärt att öronen ligger mycket tätt an mot kinderna. Öronspetsarna skall vara svagt rundade.
HALS:
Halsen skall vara kraftfull och minst lika lång som 2/3 av huvudets längd.
Halsen skall till formen vara som en avskuren kon och med väl markerad nacke. På strupen skall finnas två mjuka hakpåsar.
KROPP:
Rygglinje:
Rygglinjens profil består av två linjer: en startar sluttande från manken och löper sedan nästan plant till elfte ryggkotan; den andra är svagt välvd och löper samman med den sluttande korslinjen.
Manke:
Manken skall vara väl markerad och skulderbladskammarna väl åtskilda.
Ländparti:
Ländpartiet skall vara brett, kort, svagt välvt och muskulöst.
Kors:
Korset och bäckenpartiet skall vara långt, brett och muskulöst, med ca 30 graders vinkel mot horisontalplanet.
Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, djup och väl nersänkt mellan frambenen i nivå med armbågarna utan att vara kölformad. Revbenen skall vara välutvecklade, särskilt i den nedre delen av bröstkorgen.
Underlinje:
Underlinjen skall vara horisontell i bröstkorgens längd och endast svagt uppdragen i buklinjen.
Svans:
Svansen skall vara rak, tjock vid roten och svagt avsmalnande. Den kuperas 15 – 25 cm från roten.När hunden rör sig skall svansen bäras närmast horisontellt, speciellt när den söker.
SVANSKUPERING ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE.
Extremiteter:
Framställ:
Skulderblad:
Skuldrorna skall vara långa, sluttande, starka och muskulösa och vara mycket fria under rörelse.
Överarm:
Överarmen skall vara sluttande och sluta väl an mot bröstkorgen.
Armbåge:
Armbågen skall ligga i linje med en lodrät linje dragen från skulderbladskammarnas bakre del.
Underarm:
Frambenen skall vara raka och starka med kraftiga och välutvecklade senor.
Mellanhand:
Mellanskallen skall vara välproportionerlig, smidig och av god längd samt svagt vinklad mot underarmen.
Framtassar:
Tassarna skall vara kraftiga, lätt ovalformade med höga, täta tår och elastiska och smidiga trampdynor. Klorna skall vara starka och väl böjda mot marken. Klofärgen kan vara vit, gul eller brun, ljusare eller mörkare nyans beroende på hundens pälsfärg.
Bakställ:
Bakstället skall ha starka ben som skall vara parallellt ställda.
Lår:
Låren skall vara långa, muskulösa och sedda bakifrån nästan raka.
Has:
Haslederna skall vara kraftiga.
Mellanfot:
Mellanfoten skall vara smidig och tämligen kort.
Baktassar:
Baktassar som framtassar. Baktassarna har oftast sporrar, avsaknad är dock inget fel. Dubbelsporrar tolereras.
Rörelser:
Typiskt för rasen är ett utdraget och snabbt trav med kraftfullt påskjut från bakstället. Huvudet, och därmed nosen hålls högt under rörelse. Särskilt under jakt hålls huvudet så högt att nosens plan ligger högre än rygglinjen.
Hud:
Huden skall vara tjock men elastisk, den skall vara tunnare på huvudet, strupen, på armbågarnas insidor samt på nedre delen av kroppen. De synliga slemhinnorna skall ha pigment som korresponderar med pälsfärgen men får aldrig ha svarta fläckar. Munnens slemhinnor skall vara rosa. Hos skimmel (roan) eller vit och kastanjebruna hundar förekommer ibland bruna eller ljust kastanjebruna prickar.
Päls:
Pälsstruktur:
Pälsen skall vara kort, tät och blank. Den skall vara kortare och av en finare kvalitet på huvudet, öronen och främre delen av benen samt på tassarna. Även pälsen på svansen skall vara kort.
Färg:
Vit.
Vit med olika stora fläckar i orange eller mer eller mindre mörk bärnstensfärg.
Vit med mer eller mindre stora kastanjebruna fläckar.
Vit med blekt orange prickar (s. k. ticking eller belton-teckning).
Vit och kastanjebrun skimmel (roan).
I den senare färgkombinationen uppskattas en metallisk lyster och en varm ton av kastanjebrunt föredras.
Symmetriska fläckar på huvudet föredras men avsaknad av fläckar tolereras.
Storlek/Vikt:
Mankhöjd:
Mankhöjden skall vara mellan 55 – 67 cm
Idealhöjd för hanhund: 58 – 67 cm
Idealhöjd för tik: 55 – 62 cm
Vikt: Vikten skall vara mellan 25 – 40 kg, beroende på mankhöjd.
Måttangivelser:
Huvudets längd skall vara densamma som 4/10 av mankhöjden.
Huvudets bredd, mätt vid okbågarna, är mindre än halva huvudets längd.
Nospartiets djup är 4/5 delar av dess längd.
Korsets längd skall vara som ca 1/3 av mankhöjden.
Fel:
Varje avvikelse från standarden ät fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Diskvalificerande Fel:
* Uttalat underbett
* Mankhöjd som med 2 cm över- eller understiger den höjd som är fastställd i standarden
* Kluven nostryffel
* Parallella plan mellan skalle och nosrygg
* Blå eller fläckiga ögon
* Överbett
* Albinism
* Pälsfärg som är svart, svart/vit, trefärgad, fawn, hasselnötsbrun, enfärgad (vitt undantaget) eller tan-tecknad
* Hud eller slemhinnor som har spår av svart pigmentering
Nota Bene:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller
om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.