Rasen och kontaktinformation

Spinone Italiano

www.srbs.se

Ras standard

Rasspecifik Avelsstrategi

Irene Winhed-Hjeltman

Tel: 031-91 70 87

Arbetsstandard

(svensk bearbetning av den italienska arbetsstandarden)

Spinonen förflyttar sig i ett långt, snabbt och mycket smidigt trav med avbrott endast för korta pass av galopp. Det är tillåtet med någon kort galopp i returerna, på redan genomsökta marker, i början av passet samt vid vittring.

Den rätta gångarten är trav. Hunden anpassar farten så att flåset inte tar över förmågan att fånga vittring. Han har ett livligt och effektivt trav. Han löper i diagonaler med cirka hundra meters längd och med en bredd i söket som är anpassat till räckvidden för att känna vittring.

Det är uppenbart att uppgiften att få vittring kommer i första hand för spinonen. Att lösa de problem han ställs inför kräver hos
honom en invecklad mental process, som lätt kan avläsas i hans ansikte.

Söket är mycket omsorgsfullt och glädjefyllt med oavbruten svansrörelse. Hållningen är upprätt med sträckt hals och nosen riktad mot marken. Redan vid obetydlig vittring saktar hunden farten och vänder med stor försiktighet mot den förmodade källan. Han höjer huvudet och saktar in på steget samtidigt som han reser på öronen och håller svansen orörlig och något under rygglinjen. Vid falskt alarm återgår hunden till vanligt uppträdande och trav. Om hunden finner att vittringen kommer från vilt, saktar han in markant och stegen blir mycket långsamma. Hunden känner med tassen innan den sätter ned den, som om han vore rädd att föra oväsen. När han ställer sig för viltet, reser han svansen.
Både när han är stilla och i rörelse kan svansen stå antingen rakt ut, något höjd eller något sänkt.

Spinonens hållning är förnäm, ståtlig, vaksam och lugn, upprättgående och något framåtsträckt. Halsen är sträckt med nosen
riktad nedåt i cirka 30 graders vinkel. Om hunden under söket kommer in i ett vittringsområde, som övertygar honom att det finns vilt i närheten, saktar han omedelbart in och intar en hållning som liknar den, som när han står för vilt. Med halsen något mer framåtsträckt och med svansen något mer sänkt saktar han gradvis in farten och följer spåret fram mot villebrådet. Ibland föregås spårandet av ett kort uppehåll, men det är inte önskvärt.

När hunden får kontakt med villebrådet, och endast då, stannar han plötsligt och står i de flesta fall upprätt eller med något böjda ben med huvudet riktat mot viltet. I undantagsfall hukar han sig ner. Försöker villebrådet löpa, följer spinonen efter i vind, så att han känner vittringen, dock alltid med samma försiktighet, genom att så mycket som möjligt undvika torra grenar och prasslande löv och alltid genom att behålla spänningen från ståndet.

Spinonen följer viltet mycket försiktigt men ändå beslutsamt. Han stannar inte utan att först gradvis sakta farten. Han håller så mycket som möjligt ett konstant avstånd mot målet och uppträder så att viltet inte ska känna vittring från honom. Framför llt vid besvärliga markförhållanden visar spinonen prov på att trots sin försiktighet vara en uthållig förföljare.

En egenskap som utmärker spinonen är att han alltid har kontakt med föraren, en kontakt som han inte får bryta. Spinonens lugna och reflekterande natur gör att han kan anpassa arbetet efter de mest skiftande omständigheter, att han kan anpassa sitt beteende till villebrådet och markförhållandena och de begränsningar som bestäms av omständigheterna i övrigt.

Historik

Man tror att Spinonen blev omskriven första gången, i en skrift om den perfekta jägaren, Selicourt, 1683.
Han beskriver en griffon från Piemonte i norra Italien.

Det finns även en del målningar från medeltiden varav den mest kända, är en fresk av Andrea Mantegna i det grevliga palatset Mantua.

Rasen har utvecklats i norra Italien. I sumpmarker (breda hjärtformade tassar), vassruggar, tät under- vegetation, (tjock hud) och bland klippor och trånga klyftor (smidighet). I stark kyla och kvävande hetta (isolerande päls) har denna ras utvecklats till att alltid vara redo att tåligt arbeta nära tillsammans med jägare och sin ägare. Lydnaden skall ligga på hög nivå.

Hunden skall av naturen vara nyfiken men reserverad. Intresset skall ligga på fågeln och inte på smådjur.
Lydnad och skärpa skall ligga på samma nivå. Spinonen är mycket modig, men utan aggressivitet och kamplust.

Fortsättningsvis talar man om att Spinonens tävling är jakten, men den är inte lämplig för tävlingar. Spinonen visar sig för den som arbetar med honom, Outtröttlig med sin smygande gång. Skelettet är anpassat med lite längre mellanhänder och vristben för en stötdämpande verkan.

Spinonen skall älska vatten för att bada i, men inte nödvändigtvis för att dricka. Den tål värmen mycket bra. Spinonen har lätt för att lära. Den är uppmärksam på låga, viskande röster och arbetar på handtecken.

I jakten arbetar den med ett livligt, effektivt och brett sök. Arbetar med mycket rörlig svans. Den har högburen hållning med halsen något framåtlutad. Vid vittring saktar hunden ned, vänder sig försiktigt upp mot vittring och stelnar tills den är säker på vad som ges. Envishet och noggrannhet präglas i rasen, liksom närhet till föraren. Desillusionera inte Spinonen med orättvisa tillmälen eller straff.

Detta är det viktigaste för den som är idolen, för den som han offrar allt för……..

Källa: fritt översatt Lo Spinone, Dr Manilo Mattevecci (1966 )

Till Sverige kom Spinonen 1982. Den används som jakthund, men de flesta är sällskapshundar hos aktiva ägare.
De visar sig på lydnadsplaner, men är bäst i spårarbete.

Det har fötts ca 200 hundar i Sverige. Kullarna ligger på 6-8 valpar. En hel del valpar exporteras så stammen i Sverige ligger på ca 100 hundar. Medellivslängden ligger på 10 år, men det finns individer som uppnått 14-15 års ålder.